Jag föddes i Paddington, en tätbefolkad del av London. Där växte jag upp med min mamma och tre äldre systrar. Pappa hade problem med spriten och var inte alltid med i bilden.

Mamma lärde mig att alltid be före läggdags. Som liten hade jag en bok som innehöll Psalmerna, och jag hittade på små melodier så att jag kunde sjunga dem. En gång när jag läste en bok var det en fras som etsade sig fast i huvudet: ”En dag finns det ingen morgondag.” De orden höll mig vaken om nätterna och fick mig att grubbla över framtiden. Jag tänkte: ”Det måste finnas något mer. Varför är jag här?” Jag ville inte dö!

Jag drogs till det ockulta och sökte kontakt med de döda. Med skräckblandad förtjusning brukade jag och mina skolkompisar titta på skräckfilmer och stryka runt på kyrkogårdar.

Det började gå utför redan när jag var tio. Jag började röka och blev snabbt beroende. Efter ett tag gick jag över till marijuana, och när jag var elva började jag dricka. Det smakade inte så gott, men jag tyckte om känslan av att bli full. Jag älskade musik och att vara ute och dansa. Och så fort jag fick chansen festade jag loss och röjde runt på nattklubbar. Jag smög ofta ut sent på kvällen och kom tillbaka innan det blev morgon. Dagen efter var jag helt slut så jag skolkade ofta från skolan. När jag väl var där brukade jag dricka på rasterna.

Jag fick usla betyg när jag gick ut skolan. Det kom som en kalldusch för mamma, och hon blev väldigt besviken och arg. Vi bråkade och jag rymde hemifrån. Jag flyttade in hos min pojkvän Tony ett tag. Han var en småkriminell rastafari som sålde droger och hade rykte om sig att vara extremt våldsam. Det dröjde inte länge innan jag blev gravid, och vår son föddes när jag var bara 16 år.

Första gången jag träffade Jehovas vittnen bodde jag på ett härbärge för ogifta mödrar och deras barn. Myndigheterna  hade ordnat boende åt mig där. Två kvinnor som var Jehovas vittnen brukade komma dit och besöka de andra unga mammorna, och en dag började jag också delta i samtalen. Min föresats var att bevisa att vittnena hade fel. Men de besvarade lugnt och sansat mina frågor med hjälp av Bibeln. De var verkligen snälla och omtänksamma. Jag gillade dem och tackade ja till att studera Bibeln med dem.

I Bibeln lärde jag mig något som förändrade mitt liv. Ända sedan jag var liten hade jag varit rädd för att dö. Men så fick jag veta att Jesus pratade om en uppståndelse. (Johannes 5:28, 29) Jag fick också lära mig att Gud brydde sig om just mig. (1 Petrus 5:7) Jeremia 29:11 fick en speciell plats i mitt hjärta. Där säger Jehova: ”Jag vet vilka tankar jag tänker med avseende på er ... tankar om frid, och inte om olycka, för att ge er en framtid och ett hopp.” Jag började tro att Bibelns hopp kunde bli en verklighet för mig; jag kunde få leva för evigt på en underbar jord. (Psalm 37:29)

Jehovas vittnen visade mig genuin omtanke. När jag för första gången besökte ett av deras möten möttes jag av vänliga människor; det var en så varm atmosfär. (Johannes 13:34, 35) Vilken kontrast till hur jag tidigare hade blivit behandlad i en annan kyrka! Vittnena tog emot mig med öppna armar, trots mina omständigheter. De gav av sin tid och energi. De såg mina behov och hjälpte mig mycket rent praktiskt. Det kändes som att jag hade kommit in i en stor, kärleksfull familj.

Bibeln fick mig att inse att jag behövde förändra mitt liv för att komma i linje med Guds normer. Det var jättesvårt att sluta röka. Jag insåg att jag behövde sluta lyssna på musik som förstärkte suget efter marijuana. Jag ville vara nykter och slutade att gå ut och festa eftersom frestelsen att supa sig full skulle bli för stor då. Och jag försökte få nya vänner som kunde hjälpa mig att fortsätta på rätt väg. (Ordspråksboken 13:20)

Tony hade också börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen. Även han fick svar på sina frågor från Bibeln, och han drog samma slutsats som jag, att det vi fick lära oss var sant. Han gjorde enorma förändringar i sitt liv: han drog sig undan från sina våldsamma kompisar, slutade vara kriminell och lade av med marijuana. Vi insåg båda två att vi behövde reda upp vårt liv. Så för att kunna leva ett moraliskt rent liv och ge vår son en trygg uppväxtmiljö gifte vi oss 1982.

Jag kommer ihåg att jag letade i Vakttornet och Vakna! * efter levnadsskildringar om människor som lyckats göra de förändringar som jag själv försökte göra. Deras exempel uppmuntrade och motiverade mig att kämpa vidare och inte ge upp. Jag fortsatte att be till Jehova om att han inte skulle släppa taget om mig. Jag och Tony döpte oss och blev Jehovas vittnen i juli 1982.

Vänskapen med Gud har räddat mitt liv. Och jag och Tony har upplevt hur Jehova har stöttat oss när vi haft det svårt. Vi har lärt oss att lita på Gud i både vått och torrt, och han har alltid sett till att vår familj har klarat sig. (Psalm 55:22)

Jag är så glad att vår son och dotter också har lärt känna Jehova. Och jag blir så lycklig när jag ser hur de i sin tur berättar om honom för sina barn.

Jag ligger inte längre vaken om nätterna och oroar mig för döden och framtiden. Jag och Tony har fullt upp med att varje vecka besöka olika församlingar av Jehovas vittnen. Tillsammans med dem hjälper vi andra att sätta tro till Jesus så att de också kan få hoppet om ett liv utan slut.