Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

EFTERLIKNA DERAS TRO | JOSEF

”Är jag i Guds ställe?”

”Är jag i Guds ställe?”

JOSEF står i sin trädgård medan skymningen faller. Han blickar ut över dadelpalmer och dammar med vattenväxter. Han kan säkert skymta faraos palats på andra sidan muren. Plötsligt hörs ett kiknande skratt inifrån huset: hans son Manasse busar med sin lillebror Efraim. Josef kan se dem för sin inre syn och hör sin fru skratta åt deras upptåg. Han ler. Han känner sig verkligen välsignad.

Josef hade gett sin förstfödde namnet Manasse, ett namn som betyder ”en som låter glömma”. (1 Moseboken 41:51, fotnoten) Alla välsignelser han fått på senare tid hade skingrat de smärtfyllda minnena av hans hem, hans bröder och hans pappa. Hatet från de äldre bröderna hade förändrat hans liv för gott. De hade överfallit honom, överlagt om att mörda honom men till sist valt att sälja honom till några resande köpmän. Sedan dess hade hans liv tagit flera omvälvande vändningar. I mer än tio år hade han uthärdat slaveri och fängelse, där han även suttit en tid i halsjärn. Men nu var allt helt annorlunda. Nu var han den näst mäktigaste mannen i stornationen Egypten! *

Under flera år hade Josef sett hur händelserna utvecklat sig precis som Jehova hade förutsagt. Egypten var i sluttampen av de sju åren med rikliga skördar, och Josef hade tillsynen över att samla in landets överskott. Under den här tiden hade han och hans fru Asenat fått två små pojkar. Men ändå vandrade hans tankar ofta till den familj som bodde hundratals kilometer bort. Josef kan ha undrat hur det var med hans lillebror, Benjamin, och hans käre far, Jakob. Kanske undrade han även om hans äldre bröder hade blivit mindre våldsamma eller om han någonsin skulle kunna ena sin splittrade familj.

Om friden i din familj någon gång rubbats av avundsjuka, svek eller hat kan du kanske känna igen dig i Josef. Vad kan vi lära oss av Josefs tro och av hur han tog hand om sin familj?

”GÅ TILL JOSEF”

Josef hade fullt upp, och åren flög förbi. Precis som Jehova hade förutsagt i drömmen till farao blev det sju år med rekordskördar. Men sedan kom en dramatisk förändring. Skördarna slog fel! Hungersnöden var snart ett faktum i alla Egyptens grannländer. ”Men i hela Egyptens land fanns det bröd”, som Bibeln påpekar. (1 Moseboken 41:54) Egyptierna hade helt klart nytta av den gudagivna förutsägelse Josef fått och hans goda organisationsförmåga.

Eftersom Josef fortsatte att vara ödmjuk kunde Jehova fortsätta att använda honom.

Egyptierna kan ha känt att de stod i tacksamhetsskuld till Josef och kan därför ha lovordat hans administrativa arbete. Men Josef ville att all ära skulle gå till hans Gud, Jehova. Om vi också är ödmjuka och använder de förmågor vi kan tänkas ha i tjänsten för Gud, kan han använda oss på sätt vi inte ens kunnat drömma om.

Med tiden började även egyptierna känna av hungersnöden. När de bad farao om hjälp svarade han med orden: ”Gå till Josef. Vad han säger till er skall ni göra.” Josef öppnade därför spannmålslagren där överskottet förvarades, och folket kunde köpa det de behövde. (1 Moseboken 41:55, 56)

Men de omgivande folken var inte lika lyckligt lottade. I det avlägsna Kanaan led Josefs släkt svårt. Den åldrige Jakob fick höra talas om spannmålsförråden i Egypten och uppmanade sina söner att bege sig dit och köpa förnödenheter. (1 Moseboken 42:1, 2)

Jakob skickade tio av sina söner, men den yngste, Benjamin, fick stanna hemma. Han mindes alltför väl när han sände i väg sin älskade son Josef för att se hur de äldre bröderna hade det. Det var det sista Jakob hade sett av pojken. Det enda de äldre sönerna kom hem med var Josefs eleganta klädnad. Den hade varit ett tecken på en pappas kärlek och omtanke, men nu var den sönderriven och blodig. Den förtvivlade gamle mannen lurades att tro att Josef hade blivit uppäten av vilda djur. (1 Moseboken 37:31–35)

”OMEDELBART KOM JOSEF IHÅG”

Efter en lång resa anlände Jakobs söner till Egypten. När de hörde sig för om var de kunde köpa spannmål blev de hänvisade till en högt uppsatt tjänsteman vid namn Safenat-Panea. (1 Moseboken 41:45) Förstod de att det var Josef de träffade? Inte alls. De såg bara en mäktig egyptisk styresman, en vars hjälp de behövde. För att visa respekt gjorde de som brukligt och ”bugade sig djupt för honom med ansiktet mot jorden”. (1 Moseboken 42:5, 6)

Men Josef då? Han kände genast igen sina bröder! Inte nog med det, när han såg hur de bugade sig för honom kastades han decennier bakåt i tiden. Skildringen säger att Josef ”omedelbart kom ... ihåg de drömmar” som Jehova hade gett honom som liten, drömmar som förutsagt det scenario han nu upplevde. (1 Moseboken 37:2, 5–9; 42:7, 9) Vad skulle Josef göra? Ta emot dem med öppna armar? Eller hämnas?

Josef insåg att han inte fick göra något förhastat. Det var tydligt att Jehova väglett den här märkliga händelseutvecklingen och att hans avsikt var involverad. Han hade lovat att Jakobs avkomma skulle bli en mäktig nation. (1 Moseboken 35:11, 12) Om Josefs bröder fortfarande var våldsamma, själviska och hänsynslösa, skulle Guds avsikt med Jakobs familj kunna vara i fara. Dessutom skulle ett impulsivt handlingssätt kunna riva upp den känsliga familjesituationen och kanske till och med utsätta Jakob och Benjamin för fara. Levde de ens fortfarande? Josef valde att dölja sin identitet och pröva sina bröder för att se vad för slags människor de hade blivit. Sedan kunde han kanske förstå vad Jehova ville att han skulle göra.

Antagligen kommer du aldrig hamna i just den här situationen. Men konflikter och spända relationer inom familjer är inget ovanligt i dag. När vi ställs inför sådana utmaningar är det lätt att gå på sina känslor och följa sina ofullkomliga impulser. Men det är bättre att efterlikna Josef och försöka ta reda på hur Gud vill att vi hanterar saker och ting. (Ordspråksboken 14:12) Kom också ihåg att även om det är viktigt att ha en bra relation till familjen, är relationen till Jehova och hans son ännu viktigare. (Matteus 10:37)

”NI [SKALL] BLI PRÖVADE”

Josef satte sin plan i verket för att avslöja brödernas verkliga inställning. Med hjälp av en tolk började han barskt anklaga dem för att vara utländska spioner. Som försvar berättade de om sin familj och nämnde den viktiga detaljen att de hade en yngre bror hemma. Josef fick anstränga sig för att behålla fattningen. Hans bror levde alltså. Genast visste han vad nästa steg skulle bli. ”Så här skall ni bli prövade”, sa han och förklarade att han behövde träffa den yngste brodern. Så småningom gick han med på att låta dem återvända och hämta sin bror på villkoret att en av dem hölls kvar i förvar. (1 Moseboken 42:9–20)

Bröderna pratade igenom saken och klandrade sig själva för det fruktansvärda de gjort 20 år tidigare – helt omedvetna om att Josef förstod vad de sa. ”Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.” När Josef hörde dem bröt tårarna fram, och han var tvungen att gå undan. (1 Moseboken 42:21–24, Bibel 2000) Men han visste att verklig sinnesändring inbegriper mycket mer än att bara sörja konsekvenserna av ett dåligt handlingssätt. Därför fortsatte han att pröva dem.

Han behöll Simeon som fånge och skickade hem de övriga. Utan att de visste det hade Josef gömt pengar i deras packsäckar. Väl hemma lyckades bröderna efter många om och men övertala Jakob att låta Benjamin resa med dem till Egypten. När de återvänt dit berättade de genast för Josefs förvaltare att de funnit pengar i sina packsäckar och erbjöd sig att betala tillbaka hela summan. Det var en fin gest, men Josef behövde se mer av deras verkliga karaktär. Han ordnade med en festmåltid och kunde med nöd och näppe dölja hur rörd han var över att se Benjamin. Sedan fyllde han återigen deras säckar till brädden och sände dem hemåt, men denna gång låg en silverbägare gömd i Benjamins packning. (1 Moseboken 42:26–44:2)

Bröderna gick rakt i Josefs fälla! Man jagade ifatt dem och anhöll dem, misstänka för stöld. När bägaren återfanns i Benjamins säck fördes alla tillbaka till Josef. Nu hade han chansen att få reda på vad bröderna gick för. Juda talade för dem alla när han på sina bara knän bad om barmhärtighet och sa att han och hans tio bröder kunde bli slavar i Egypten. Josef svarade att Benjamin skulle stanna som slav och att de andra skulle ge sig av. (1 Moseboken 44:2–17)

Hela situationen fick Juda att släppa lös känslorna och säga om sin lillebror: ”Bara han är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.” De orden måste ha berört Josef. Han var den äldre sonen till Jakobs älskade fru Rakel, som hade dött när hon födde Benjamin. Hans far mindes henne med värme, och det gjorde säkert Josef också. Hans ende helbror Benjamin måste haft en speciell plats i hans hjärta. (1 Moseboken 35:18–20; 44:20)

Juda fortsatte bönfalla Josef att inte ta Benjamin som slav. Han gick så långt att han erbjöd sig att bli slav i Benjamins ställe. Sedan avslutade han med en gripande vädjan: ”Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.” (1 Moseboken 44:18–34, Bibel 2000) Nu var det uppenbart att Josef hade en förändrad man framför sig. Juda visade inte bara en ångerfull inställning, utan också en imponerande empati, osjälviskhet och medmänsklighet.

Josef insåg att hans bröder hade ångrat det de gjort mot honom.

Josef klarade inte mer. År av uppdämda känslor vällde nu fram. Han skickade ut sina tjänare och började gråta så högt att det hördes ända till faraos palats. Till slut avslöjade han sanningen: ”Jag är Josef, er bror.” Han kramade om sina chockade bröder och sa att han förlät dem för allt de hade gjort mot honom. (1 Moseboken 45:1–15) Han efterliknade på så sätt Jehova, som villigt förlåter. (Psalm 86:5) Gör vi också det?

”DU LEVER”!

När farao hörde hela historien som lett fram till uppståndelsen i Josefs hus, erbjöd han Josef att flytta sin far och hela sin släkt till Egypten. Det dröjde inte länge förrän Josef äntligen fick återförenas med sin älskade pappa. Jakob grät och sa: ”Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.” (1 Moseboken 45:16–28; 46:29, 30, Bibel 2000)

Faktum är att Jakob levde i ytterligare 17 år. Före sin död uttalade han profetiska välsignelser över sina tolv söner. Josef, som var hans elfte son, fick den dubbla andel som brukade tillfalla den förste sonen. Två av Israels tolv stammar skulle komma från honom. Och vad fick Juda, den fjärde sonen, som utmärkte sig bland sina bröder genom att visa sig så ångerfull? Han fick en stor välsignelse: Messias skulle komma i hans släktlinje! (1 Moseboken, kapitel 48 och 49)

När Jakob dog vid 147 års ålder blev Josefs bröder rädda att han skulle hämnas på dem. Men Josef svarade med en kärleksfull försäkran. Han hade sedan länge förstått att det var Jehova som låg bakom släktens flytt till Egypten, och därför ville han inte att bröderna skulle må dåligt över det som hänt. Sedan ställde han den här tankeväckande frågan: ”Är jag i Guds ställe?” (1 Moseboken 15:13; 45:7, 8; 50:15–21) Josef såg Jehova som den fullkomlige domaren. Så vem var Josef att straffa dem som Jehova hade förlåtit? (Hebréerna 10:30)

Har du ibland svårt att förlåta? Det kan vara en riktig utmaning, särskilt när någon medvetet har gjort oss illa. Men om vi helhjärtat förlåter dem som verkligen ångrar sig kommer det att hjälpa till att läka många sår – även våra egna. Då efterliknar vi Josefs tro och följer Jehovas exempel i att visa barmhärtighet.

^ § 4 Se artiklarna ”Efterlikna deras tro” i Vakttornet för 1 augusti 2014, 1 november 2014 och 1 februari 2015.