Till sist lägrade sig tystnaden bland männen. En viskande varm vind från Arabiska öknen var kanske det enda som hördes. Efter den långa och utdragna diskussionen var Job helt utpumpad och hade inget mer att säga. Föreställ dig hur han spänner ögonen i sina tre så kallade vänner, Elifas, Bildad och Sofar, som om han väntar på att de ska ge sig in i ännu en rond. Men de slår bort blicken, frustrerade över att de misslyckats med sina elaka antydningar och utstuderade argument, ”ord som bara är vind”. (Job 16:3, fotnoten) Job var mer besluten än någonsin att försvara sig.

 Job kanske kände att hans lojalitet mot Gud var det enda han hade kvar. Han hade förlorat sina tillgångar, sina tio barn, sitt anseende, stödet från sina vänner och grannar och till sist sin egen hälsa. Hans hud hade svartnat och var täckt av sårskorpor, variga sår och larver. Till och med hans andedräkt var motbjudande. (Job 7:5, 19:17, 30:30) Och de tre männens anklagelser hade fått Job att koka av ilska. Det enda han ville bevisa var att han inte alls var den hemska syndare han hade utmålats som. Jobs sista försvarstal hade precis tystat dem. Deras strida ström av anklagelser hade ebbat ut, men Job kände ingen lindring i sin smärta. Han var fortfarande i desperat behov av hjälp.

 Man kan förstå att Job inte var helt balanserad, utan behövde få hjälp att korrigera sina tankar. Dessutom behövde han få verklig tröst och uppmuntran, något som de tre männen borde ha gett honom men inte hade gjort. Har du känt att du varit i desperat behov av stöd och hjälp? Har du blivit sviken av sådana som du trodde var dina riktiga vänner? När vi läser om hur Jehova Gud hjälpte sin tjänare Job och hur Job reagerade på det, kan det stärka oss i vårt hopp och ge oss flera praktiska lärdomar.

 Skildringen tar nu en oväntad vändning. Det hade hela tiden funnits en annan person i närheten, en yngre man som hette Elihu. Han hade suttit i bakgrunden och lyssnat på de äldre männens diskussion. Och han var allt annat än glad över det han hade hört.

 Elihu var arg på Job. Han var upprörd över att den här rättfärdige mannen lät sig provoceras och ”försökte bevisa sin egen rättfärdighet i stället för Guds”. Men samtidigt kände Elihu en stark empati för Job. Han kunde se hans smärta och förstod att han verkligen ville göra det som var rätt. Det Job behövde mest av allt var vänliga råd och uppmuntran. Inte undra på att Elihu tappade tålamodet med de här tre falska tröstarna! Han hade hört hur de hackade på Job och försökte undergräva hans tro, värdighet och lojalitet. Och ännu värre, genom sina snedvridna argument hade de fått Jehova att framstå som ond. Elihu hade fått nog och tänkte inte sitta tyst en sekund till! (Job 32:2–4, 18)

 Han sa: ”Jag är ung, och ni är äldre än jag. Så av respekt höll jag mig tillbaka och vågade inte lägga fram det jag vet.” Men nu började orden flöda. Elihu fortsatte: ”Enbart åldern gör inte någon vis, det är inte bara de gamla som förstår vad som är rätt.” (Job 32:6, 9) Elihu höll ett långt tal och visade att de här orden var sanna. Han uttryckte sig helt annorlunda än Elifas, Bildad och Sofar. Han lovade Job att hans ord inte skulle trycka ner honom eller förvärra situationen. Dessutom behandlade han Job med värdighet genom att använda hans namn och visa att han förstod att Job hade blivit förolämpad och kränkt. a Respektfullt sa han: ”Job, lyssna nu på det jag har att säga.” (Job 33:1, 7; 34:7)

 Elihu var väldigt rak mot Job: ”Jag hörde vad du sa ...: ’Jag är ren, jag har inte gjort något fel, jag är fläckfri, jag har inte syndat. Ändå söker Gud anledning att strida mot mig.’” Sedan ringade han in själva grundproblemet: ”Är du så övertygad om att du har rätt att du skulle säga: ’Jag är mer rättfärdig än Gud’?” Elihu kunde inte bara låta det passera, utan konstaterade: ”Du har fel.” (Job 33:8–12; 35:2) Elihu kunde förstå att Job var upprörd med tanke på allt han hade förlorat och den hemska behandling hans vänner hade utsatt honom för. Men han varnade Job för att låta de här känslorna ta överhanden. (Job 36:18)

 Framför allt försvarade Elihu Jehova och framhöll en viktig sanning: ”Det är otänkbart att den sanne Guden skulle göra något ondskefullt, att den Allsmäktige skulle göra något orätt!” Han tillade: ”Den Allsmäktige dömer aldrig orättvist.” (Job 34:10, 12) För att visa hur rättvis och barmhärtig Jehova är påminde han Job om att Jehova inte hade ställt honom till svars och straffat honom för hans förhastade och respektlösa ord. (Job 35:13–15) Och i stället för att få det att verka som att han själv satt inne med alla svar, erkände Elihu ödmjukt: ”Gud är större än vi kan förstå.” (Job 36:26)

 Även om Elihu var rättfram, så var han ändå vänlig. Han lyfte fram det underbara hoppet om att Jehova en dag skulle återställa Jobs hälsa – att hans kropp skulle ”bli friskare än i ungdomen” och att han skulle ”få sin ungdomskraft tillbaka”. Och han visade omtanke på fler sätt: I stället för att bara hålla en lång föreläsning inbjöd han även vänligt Job att yttra sig och svara honom. ”Tala”, sa han, ”för jag vill gärna att du har rätt.” (Job 33:25, 32) Men Job gjorde inte det. Han kanske inte kände att han behövde försvara sig när Elihu var så omtänksam och uppmuntrande. Job kanske rentav blev så rörd att han fällde en tår.

 Vi kan lära oss mycket av de här trogna männen. Av Elihu lär vi oss hur vi kan ge råd och uppmuntran till dem som behöver det. Vi vill precis som han vara en sann vän och säga ifrån om någon begår ett allvarligt felsteg eller slår in på en farlig kurs. (Ordspråksboken 27:6) Vi vill också vara vänliga och uppmuntrande, även när andra säger saker som inte är så genomtänkta. Och när vi själva behöver få sådana råd, kan Jobs exempel påminna oss hur viktigt det är att vi ödmjukt lyssnar till råd och inte bara avvisar dem. Vi behöver alla få råd och vägledning, och att vi tar emot sådan hjälp kan rädda vårt liv. (Ordspråksboken 4:13)

 När Elihu talade nämnde han flera gånger vinden, molnen, åskan och blixten. Han sa om Jehova: ”Lyssna noga på dånet av Guds röst.” Han talade också om ”stormvinden”. (Job 37:2, 9) Medan Elihu talade tycks vinden ha ökat i styrka, och till slut hade det blåst upp till full storm. Då hände något ännu mer dramatiskt – Jehova började tala! (Job 38:1)

 När man läser Jobs bok är det en otrolig lättnad att komma fram till de underbara kapitel där Jehova svarar Job. Det är som om sanningens vindar blåser bort allt tomt prat, alla lögner som Elifas, Bildad och Sofar hävt ur sig. Och Jehova tilltalade dem inte ens i det här läget. Nej, han var helt inriktad på Job och talade väldigt rättframt till sin älskade tjänare, precis som när en pappa tillrättavisar sin son.

 Jehova visste precis vad Job gick igenom. Han kände starkt för honom, precis som han alltid gör när hans älskade barn får lida. (Jesaja 63:9; Sakarja 2:8) Men han visste också att Job hade talat ”utan kunskap” och på så vis förvärrat sin egen situation. Så Jehova tillrättavisade honom genom att ställa en mängd frågor. ”Var fanns du när jag lade jordens grund?” började han. ”Berätta för mig, om du tror att du vet och kan.” Gud berättade att ”morgonstjärnorna”, dvs. hans familj av änglar, i det skedet jublade över det fantastiska skaparverket. (Job 38:2, 4, 7) Det här hade Job såklart ingen aning om.

 Jehova fortsatte att berätta om sin skapelse. Man kan säga att han gav Job en lektion i naturvetenskap och berörde ämnen som astronomi, biologi, geologi och fysik. Mycket av undervisningen kretsade kring djur som fanns i Jobs del av världen: lejonet, korpen, stenbocken, vildåsnan, vildoxen, strutsen, hästen, falken, örnen, Behemot (möjligen flodhästen) och slutligen Leviatan (antagligen krokodilen). Tänk vilken förmån att få lyssna när självaste skaparen av universum berättar om naturen! b

 Vad var poängen med allt det här? Job behövde verkligen ödmjuka sig. Genom att klaga över sådant som han trodde var orättvis behandling från Jehova förvärrade han bara sin egen smärta och distanserade sig från sin kärleksfulle Far. Därför frågade Jehova honom gång på gång var han befann sig när många av skapelsens under kom till och om han kunde mata, kontrollera eller tämja de vilda djur som han skapat. Om Job inte ens kunde styra det mest grundläggande i skapelsen, hur skulle han då ha rätt att döma Skaparen? Var inte Jehovas handlingar och tankar vida överlägsna Jobs begränsade synsätt?

 I allt som Jehova sa lyste hans kärlek igenom. Det var som att Jehova resonerade med Job och sa: ”Min son, om jag kan skapa och ta hand om allt det här, skulle jag då inte ta hand om dig? Skulle jag verkligen överge dig och ta ifrån dig dina barn, din trygghet och din hälsa? Är jag inte den ende som kan se till att du får tillbaka allt du förlorat och som kan läka din oerhörda smärta?”

 Det var bara vid två tillfällen som Job svarade på Jehovas tänkvärda frågor. Han försökte inte försvara sig eller komma med ursäkter. Han erkände i stället ödmjukt hur lite han egentligen visste och ångrade att han uttryckt sig så tanklöst. (Job 40:4, 5; 42:1–6) Det här är verkligen ett fint exempel på Jobs enastående tro. Trots allt Job gått igenom hade han fortfarande stark tro. Han lyssnade på Jehovas tillrättavisning och tog den till sig. Vi kan behöva stanna upp och ställa oss frågan: Är jag ödmjuk nog att ta emot råd och tillrättavisning? Vi behöver alla få sådan hjälp ibland. Om vi tar emot den visar vi att vi efterliknar Jobs tro.

 Jehova gjorde sedan något konkret för att lindra Jobs smärta. Han vände sig till Elifas, förmodligen den äldste av de tre falska tröstarna, och sa: ”Du och dina båda vänner har gjort mig mycket upprörd, för ni har inte sagt sanningen om mig, som min tjänare Job har gjort.” (Job 42:7) Tänk över det här. Menade Jehova att allt som de tre männen hade sagt var falskt och att vartenda ord som Job hade sagt var sant? Naturligtvis inte. c Men det fanns en betydande skillnad mellan Job och dem som anklagade honom. Job var förkrossad, plågad av sorg och sårad av alla falska anklagelser. Det var alltså inte så konstigt att han råkade tala tanklöst ibland. Men Elifas och hans två vänner var inte i samma svåra situation. De var arroganta och hade svag tro, och därför kom de medvetet med sårande kommentarer. De gav sig på en oskyldig man, och ännu värre, de gav en missvisande bild av Jehova själv och framställde honom som en hård och ond gud!

 Man kan förstå att Jehova krävde att de här männen skulle betala ett högt pris. De skulle offra sju tjurar och sju baggar. Det var inget litet offer, om man tänker på att översteprästen längre fram enligt Moses lag skulle offra en tjur om hans synd hade dragit skuld över hela nationen. (3 Moseboken 4:3) Det var det dyraste offerdjur som föreskrevs i lagen. Dessutom sa Jehova att han bara skulle godkänna de här männens offer om Job först bad för dem. d (Job 42:8) Vad underbart det måste ha känts för Job att få upprättelse från sin Gud och se hans rättvisa segra!

 Jehova var övertygad om att Job skulle göra som han hade bett honom och förlåta de män som hade sårat honom så djupt. Och Job gjorde inte sin Far besviken. (Job 42:9) Hans lydnad var det starkaste beviset på hans lojalitet; det sa mycket mer om honom än hans ord någonsin kunde göra. Och det öppnade vägen för fantastiska välsignelser.

 Jehova var ”oerhört kärleksfull och barmhärtig” mot Job. (Jakob 5:11) På vilket sätt? Jehova gav honom hälsan tillbaka. Tänk hur det kändes för Job när han insåg att hans kropp verkligen hade blivit ”friskare än i ungdomen”, precis som Elihu hade förutsagt! Han fick också stöd av familj och vänner igen, som gav honom gåvor och visade omtanke. Och förutom att återställa Jobs hälsa gjorde Jehova honom dubbelt så rik som tidigare. Hur gick det då med det mest svårläkta såret, förlusten av alla barnen? Job och hans hustru fick viss tröst av att få bli föräldrar till ytterligare tio barn. Och Jehova förlängde Jobs liv på ett mirakulöst sätt. Han fick leva 140 år till, länge nog för att få se sina barn och barnbarn i fyra generationer. Bibeln säger: ”Till slut dog Job, efter ett långt och rikt liv.” (Job 42:10–17) Och i den nya världen kommer Job och hans hustru att få återförenas med hela sin stora familj, även de tio barn som Satan tog ifrån dem. (Johannes 5:28, 29)

 Varför belönade Jehova Job på ett så storslaget sätt? Bibeln ger svaret: ”Ni har hört om Jobs uthållighet.” (Jakob 5:11) Job gick igenom svårare prövningar än de flesta av oss kan tänka sig. Ordet ”uthållighet” visar att Job gjorde mer än att bara ta sig igenom dem. Han höll ut med sin tro och kärlek till Jehova i behåll. I stället för att bli hård och bitter var han villig att förlåta till och med dem som medvetet sårat honom. Och han släppte aldrig taget om sitt dyrbara hopp och sin mest värdefulla tillgång, sin lojalitet. (Job 27:5)

 Vi behöver alla uthållighet. Satan kommer garanterat att försöka slå ner modet på oss, precis som han gjorde med Job. Men om vi håller ut i tro, bevarar oss ödmjuka, har en förlåtande inställning och är beslutna att bevara vår lojalitet mot Jehova kan vi också hålla fast vid vårt dyrbara hopp. (Hebréerna 10:36) Så låt oss efterlikna Jobs tro. Inget skulle göra Satan mer arg – och Jehova mer glad!