Låt de döda begrava sina döda: Som det framkommer i studienoten till Lu 9:59 så hade mannen som Jesus pratade med en far som kanske var sjuk eller gammal, men inte död. Det Jesus menar är tydligtvis: ”Låt dem som är andligt döda begrava sina döda.” Mannen skulle alltså inte vänta med beslutet att bli Jesus efterföljare, eftersom andra i familjen uppenbarligen kunde ta hand om hans far tills han dog. Om den här mannen valde att följa Jesus skulle han börja vandra på vägen mot evigt liv, i stället för att vara bland dem som Gud betraktar som andligt döda. Jesus svar visar att man behöver sätta Guds rike på första plats i livet och förkunna det vitt och brett för att kunna bevara sig vid liv andligt sett.

har övergått från döden till livet: Jesus talar tydligtvis om någon som har varit andligt död. När den personen hör Jesus ord sätter han tro till Jesus och överger sitt syndiga levnadssätt. (Ef 2:1, 2, 4–6) En sådan person går över ”från döden till livet” i den bemärkelsen att dödens fördömelse lyfts bort och han får hoppet om evigt liv på grund av sin tro på Gud. Ett annat tillfälle då Jesus tydligtvis talade om människor som var andligt döda var när han sa till den judiske sonen som ville gå hem för att begrava sin far: ”Låt de döda begrava sina döda.” (Lu 9:60; se studienoter till Lu 9:60; Joh 5:25.)

de döda: Jesus säger att den tid, eller timme, då de döda skulle höra hans röst redan är här, så han måste ha menat människor som levde men som var dödsdömda eftersom de hade ärvt synd från Adam. (Rom 5:12) I Guds ögon har mänskligheten som helhet ingen rätt till liv eftersom ”den lön synden betalar ut är död”. (Rom 6:23) Genom att höra Jesus ”ord” och rätta sig efter det kunde enskilda individer i bildlig bemärkelse gå över ”från döden till livet”. (Se studienot till Joh 5:24.) I Bibeln används orden ”höra” och ”lyssna” ofta i betydelsen ”ge akt på” och ”lyda”.

döda på grund av era överträdelser och synder: I Bibeln kan begreppen död och liv användas i en bildlig, eller andlig, betydelse. Paulus säger att de kristna i Efesos tidigare hade varit ”döda” på grund av sina ”överträdelser och synder”. Ett lexikon säger att den bildliga betydelsen av det grekiska ordet för ”död” som används i den här versen beskriver en person som ”har så stora moraliska eller andliga brister att personen kan betraktas som död”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) Men Paulus visar att Jehova nu kunde betrakta dessa smorda kristna som levande, eftersom de hade ångrat sitt syndiga levnadssätt och visat tro på Jesus lösenoffer. (Ef 2:5; Kol 2:13; se studienoter till Lu 9:60; Joh 5:24, 25.)

son: På hebreiska, arameiska och grekiska kan uttrycket ”son” användas för att framhäva en framträdande egenskap eller ett kännetecknande drag hos en person eller för att beskriva en grupp människor. I till exempel 5Mo 3:18 kan uttrycket ”modiga män” ordagrant återges med ”tapperhetens söner”. I Job 1:3 betyder uttrycket ”alla som bodde i Österlandet” ordagrant ”Österns söner”. Uttrycket ”en usel människa” i 1Sa 25:17 kan ordagrant återges med ”en belialsson”, dvs. ”en värdelöshetens son”. I de kristna grekiska skrifterna blir sådana som slagit in på en viss kurs eller visar vissa egenskaper omtalade som ”den Högstes söner” och ”ljusets söner och dagens söner”. (Lu 6:35, fotnot; 1Th 5:5)

som man gör i den här världen: Eller ”som man gör i världsordningen i den här världen”. På grekiska används här både ordet aiọ̄n och ordet kọsmos. Ordet aiọ̄n (”världsordning”) har grundbetydelsen ”tidsålder”. Det betecknar ofta de förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tid. Ordet kọsmos (”värld”) syftar här på det orättfärdiga mänskliga samhälle som är avskilt från Gud. Paulus huvudtanke är att de kristna i Efesos tidigare levde på ett sätt som Gud inte godkände.

härskaren över den luft som har makt över människor: Det är Satan djävulen som är den härskare som det talas om här. Paulus använder den bokstavliga luften, eller atmosfären, för att illustrera hur en självisk och olydig anda, eller inställning, genomsyrar världen. Han använder ett liknande bildspråk i 1Kor 2:12, när han talar om ”världens ande”. Precis som den bokstavliga luften finns överallt omkring oss så att vi lätt kan andas in den, så finns ”världens ande” också överallt. Den här dominerande inställningen har ”makt” över de flesta människor eftersom den tilltalar människors fysiska begär, är försåtlig och skoningslös och finns överallt. De som har vänt sig bort från Gud och som inte lever i enlighet med hans vilja kallas här ”olydiga”.

de olydiga: Ordagrant ”olydnadens söner”. (Se studienot till Apg 4:36.)

Vi var av naturen förtjänta av Guds vrede: Ordagrant ”Vi var av naturen vredens barn”. Adam gjorde medvetet uppror mot Gud och överförde synd och död till alla sina avkomlingar. (Rom 5:12, 19) Den här ärvda ofullkomligheten gjorde att de ”av naturen” förtjänade Guds vrede och döden. (5Mo 32:5; Rom 2:5; 3:10; Ef 5:6; Kol 1:21; 3:6) Men ”på grund av sin stora kärlek” har Gud ordnat så ”att Kristus Jesus har betalat en lösen”. (Ef 2:4, 5; Rom 3:23, 24) De som kämpar emot sina medfödda syndiga svagheter och godtar Jehovas anordning för att bli försonade med honom kommer inte att drabbas av ”Guds vrede”. (Joh 3:36)

i himlen: I Ef 1:20 använder Paulus det här uttrycket om den plats där Gud bor. Men här säger Paulus att de smorda kristna redan hade lyfts upp och fått ”en plats i himlen”, trots att de fortfarande var kvar på jorden. En liknande tanke finns i Ef 1:3. Han talar om dem på det sättet därför att de är ”utvalda att ärva tillsammans med” Guds son och har fått en garanti på detta himmelska arv. (Ef 1:11, 13, 14) De blev därigenom födda på nytt av den heliga anden och blev smorda söner till Jehova (Joh 1:12, 13; 3:5–7), vilket också gjorde dem till Jesus bröder (Rom 8:15; Ef 1:5) och hans ”medarvingar” (Rom 8:17; Ef 1:11). (Se studienot till Ef 1:3.)

i himlen: Paulus uttrycker sig här som om de smorda redan hade fått ”varje andlig välsignelse i himlen”, fast de fortfarande var på jorden. Sammanhanget visar att Gud hade utvalt dem till att få ett himmelskt arv tillsammans med Jesus och att han hade gett dem en garanti på att de skulle få det arvet. (Ef 1:11, 13, 14) När de blir utvalda till arvingar lyfts de bildligt talat upp medan de fortfarande är på jorden. (Ef 1:18–20; 2:4–7)

i den kommande tiden: Eller ”i den kommande tidsåldern (eran)”. Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. Jesus syftar här på den kommande tiden när Guds rike styr, då det har utlovats evigt liv. (Lu 18:29, 30; se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

som lever i slutet för världsordningarna: Eller ”som lever i slutet för tidsåldrarna (erorna)”. Aposteln Paulus berättade om flera händelser i Israels historia (1Kor 10:1–10) som ledde fram till slutet för världsordningarna på hans tid, dvs. slutet för den judiska epoken. (Se Ordförklaringar under ”Världsordning”.) De judiska världsordningarna hade ett nära samband med lagförbundet och inbegrep bland annat följande: ett prästerskap, en anordning med offer och kostföreskrifter, en tälthelgedom och senare ett tempel för tillbedjan med högtider och sabbater samt ett nationellt styrelsesystem, som med tiden kom att innefatta jordiska kungar. Många av de särskilda drag som kännetecknade den israelitiska eller judiska epoken upphörde inte helt förrän år 70 v.t. Då förstördes Jerusalem och templet, vilket innebar slutet för det judiska prästerskapet, offren och tillbedjan i templet enligt lagens föreskrifter. Det judiska folket, som en gång hade varit Guds utvalda folk, blev dessutom skingrat bland andra nationer. Det uppfyllde Jesus profetia i Lu 21:24 och Paulus ord här om ”slutet för [de judiska] världsordningarna”.

kommande tider: Eller ”kommande världsordningar”. Här används pluralformen av det grekiska ordet aiọ̄n, som ofta återges med ”världsordning”. I det här sammanhanget syftar det på den period i framtiden då de smorda kristna kommer att regera tillsammans med Kristus och få uppleva Jehovas generösa omtanke. (Jämför Ef 1:18–23; Heb 6:4, 5.) Att pluralformen används visar att det kommer att finnas flera ”världsordningar”, eller epoker som kännetecknas av särskilda drag, inom den övergripande kommande världsordningen. (Se studienoter till Mk 10:30; 1Kor 10:11.) Det kan jämföras med den judiska världsordningen under lagförbundet, som omfattade flera ordningar som existerade samtidigt och var förbundna med varandra. (Se Ordförklaringar under ”Världsordning”.)

välvilja: Det grekiska ord som används här har på andra ställen återgetts med ”omtanke”, ”godhet”. (Rom 2:4; 11:22)

Vi är Guds verk: Gud har gjort de smorda kristna till ”en ny skapelse” i gemenskap med Kristus Jesus. (Se studienoter till 2Kor 5:17; Gal 6:15.) Det grekiska ord som här har återgetts med ”verk” används om det fysiska skaparverket i Rom 1:20, där det har återgetts med ”det som är skapat”. Uttrycket kan förmedla tanken på något som en skicklig hantverkare gjort.

det som betyder något är att man är en ny skapelse: Varje smord kristen är en ny skapelse – en pånyttfödd son till Gud med utsikten att få regera tillsammans med Kristus i himmelriket. (Gal 4:6, 7) Dessutom är de smorda en del av den kristna församlingen, ”Guds Israel” (Gal 6:16 och studienot), som också är en ny andlig skapelse. (Se studienot till 2Kor 5:17.) Det betyder därför inget för Gud om en kristen är omskuren eller oomskuren.

är han alltså en ny skapelse: Varje smord kristen är en ny skapelse – en pånyttfödd son till Gud med utsikten att få regera tillsammans med Kristus i himmelriket. (Gal 4:6, 7) Även om inget fysiskt har skapats sedan den sjätte skapelsedagen (1Mo 2:2, 3), har det kommit till nya andliga skapelser.

”oomskurna”: Dvs. icke-judar.

”omskurna”: Dvs. judar. (Se studienot till Rom 2:25.)

Omskärelse: Moses lag krävde att män som tillbad Jehova skulle omskäras. (3Mo 12:2, 3; se Ordförklaringar.) Utlänningar var också tvungna att omskäras innan de fick äta påskmåltiden. (2Mo 12:43–49) Men år 49 v.t., bara sju år innan Paulus skrev Romarbrevet, hade den styrande kretsen i Jerusalem kommit fram till att icke-judar som tog emot de goda nyheterna inte behövde omskäras och följa den judiska lagen. (Apg 15:1, 2, 28, 29) När Paulus skrev Romarbrevet understödde han detta inspirerade beslut, och under den heliga andens ledning förklarade han saken ytterligare i den här versen och de verser som följer. Inte ens under lagförbundet räckte det med att omskära sig; man var också tvungen att följa lagen. (3Mo 18:5; 5Mo 30:16; Jer 9:25; se studienot till Rom 2:29.)

utanför Israels nation: En del av de kristna i Efesos kom från ”nationerna” och kallades ”oomskurna”. (Ef 2:11) De stod då utanför den nation som hade ett särskilt förhållande till Gud. (2Mo 19:5, 6; 1Ku 8:53) De icke-israelitiska nationerna hade inte kunskap om Guds sätt att handla och hade inte en godkänd ställning inför honom.

Ni hade inget hopp och var utan Gud: Kristna icke-judar var, precis som kristna judar, syndfulla avkomlingar till syndaren Adam. Men Kristus lösenoffer öppnade möjligheten för dem som kom från icke-judiska nationer att få ett nära förhållande till Gud och ett hopp om evigt liv. (Ef 1:7; 2:13)

de båda grupperna: Dvs. judar och icke-judar. (Ef 2:11)

muren som skilde dem åt: Ordagrant ”stängslets mellanvägg”. Det här anspelar tydligen på en mur som fanns på tempelområdet i Jerusalem under det första århundradet och som skulle hindra icke-judar från att gå in och tillbe på de inre förgårdarna, dit bara judar hade tillträde. Enligt Mishna var den här muren en gallerförsedd avspärrning som kallades soreg. (Se Tillägg B11.) Josefus skrev att muren var tre alnar (1,3 m) hög och hade inskrifter på grekiska och latin med en varning till icke-judar att det var belagt med dödsstraff att passera den. När Paulus skrev det här brevet satt han fängslad och var anklagad för att ha tagit med sig en icke-jude från Efesos innanför den här muren i Jerusalem, så efesierna kan ha känt till den. (Apg 21:28–31; 28:30, 31; Ef 3:1) Den fanns fortfarande kvar, så när Paulus talade om att muren hade rivits syftade han inte på den bokstavliga muren, utan på lagförbundet, som skilde judar från icke-judar. Denna symboliska skiljemur hade rivits omkring 30 år tidigare tack vare Kristus död.

genom sin död på tortyrpålen: Jesus död på ”tortyrpålen” (grekiska: staurọs) gjorde att lagförbundet kunde avlägsnas och att båda grupperna, både judar och icke-judar, kunde bli försonade med Gud. De var inte längre åtskilda utan kunde bli ”en enda kropp”. (Se också Kol 1:20 och Ordförklaringar under ”Påle”; ”Tortyrpåle”.)

sig själv: Eller möjligen ”den”, dvs. tortyrpålen. (Kol 1:20; 2:13, 14)

genom en enda ande: Dvs. genom Guds heliga ande.

vårt medborgarskap: Filippi var en romersk koloni, och invånarna hade många privilegier. (Se studienoter till Apg 16:12, 21.) Några av dem som tillhörde församlingen i Filippi kan ha haft ett slags romerskt medborgarskap, som var högt värdesatt. Det var mycket fokus på skillnaden mellan dem som var romerska medborgare och dem som inte var det. Men Paulus talar här om ett medborgarskap i himlen, som var värt mycket mer. (Ef 2:19) Han uppmanade smorda kristna att inte fokusera på det jordiska (Flp 3:19), utan på sitt liv som medborgare i himlen i framtiden. (Se studienot till Flp 1:27.)

muren som skilde dem åt: Ordagrant ”stängslets mellanvägg”. Det här anspelar tydligen på en mur som fanns på tempelområdet i Jerusalem under det första århundradet och som skulle hindra icke-judar från att gå in och tillbe på de inre förgårdarna, dit bara judar hade tillträde. Enligt Mishna var den här muren en gallerförsedd avspärrning som kallades soreg. (Se Tillägg B11.) Josefus skrev att muren var tre alnar (1,3 m) hög och hade inskrifter på grekiska och latin med en varning till icke-judar att det var belagt med dödsstraff att passera den. När Paulus skrev det här brevet satt han fängslad och var anklagad för att ha tagit med sig en icke-jude från Efesos innanför den här muren i Jerusalem, så efesierna kan ha känt till den. (Apg 21:28–31; 28:30, 31; Ef 3:1) Den fanns fortfarande kvar, så när Paulus talade om att muren hade rivits syftade han inte på den bokstavliga muren, utan på lagförbundet, som skilde judar från icke-judar. Denna symboliska skiljemur hade rivits omkring 30 år tidigare tack vare Kristus död.

dem som är våra bröder och systrar i tron: Eller ”dem som är besläktade med oss i tron”, ”dem som tillhör trons hushåll (familj)”. Det grekiska ord som har återgetts med ”dem som är våra bröder och systrar” användes om medlemmar av en bokstavlig familj eller ett bokstavligt hushåll. (1Ti 5:8) I den grekisk-romerska världen kunde ordet ”hushåll” beteckna en sammansvetsad grupp människor som hade samma tro, uppfattningar eller målsättningar. Det är en bra beskrivning av församlingarna under det första århundradet, som vanligtvis träffades i privata hem (Rom 16:3–5) och där medlemmarna kände att de hade ett nära andligt släktskap med varandra (Ef 2:19).

ni är medborgare tillsammans med de heliga: Paulus försäkrade de kristna icke-judarna i Efesos om att deras andliga status hade ändrats. De var inte längre främlingar och utlänningar med begränsade rättigheter. De var i stället ”medborgare tillsammans med de heliga” och hade samma mål, förpliktelser och identitet som de. De var nu en del av en ny andlig nation och hade samma medborgarskap som de andra heliga. (Se Flp 3:20 och studienot.) Kristus rev muren, ”lagen med dess bud”, som hade skilt icke-judar från judar. På så sätt fick båda grupperna fritt tillträde till Fadern genom Kristus. (Ef 2:14–18; se studienot till Ef 2:14.)

medlemmar av Guds familj: Paulus använder detta uttryck för att illustrera att de smorda kristna i församlingen var organiserade som en familj. (1Ti 3:15) I en kristen familj visar alla respekt för familjeöverhuvudet och för de beslut han fattar och de normer han ställer upp. På liknande sätt kände de första kristna ett nära andligt släktskap med varandra, och de respekterade de anordningar Jehova hade gjort för församlingen. (Se studienot till Gal 6:10.)

grundhörnstenen: Det här ordet förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i 1Pe 2:6. Jesus är ”grundhörnstenen” i den kristna församlingen, som Paulus liknar vid en byggnad. (Ef 2:21) Det grekiska ord som återgetts med ”grundhörnsten” förekommer en gång i Septuaginta, i profetian om Messias i Jes 28:16. Där förutsade Jehova att han skulle lägga ”en beprövad sten som en grund i Sion, en dyrbar hörnsten som en säker grund”. Petrus citerar från den här profetian och tillämpar uttrycket på Jesus. (1Pe 2:4–6) Grundhörnstenen i offentliga byggnader och stadsmurar placerades där två väggar möttes och band samman väggarna med varandra. Alla andra stenar i konstruktionen behövde passas in efter grundhörnstenen.

harmoniskt sammanfogad: Det här uttrycket betonar hur viktig enheten är i den kristna församlingen. (Se ”Introduktion till Efesierna”.) Både judar och icke-judar kunde tillbe Jehova tillsammans. De kunde alla få helig ande. Tillsammans var de en del av ett andligt tempel, ”en plats där Gud kan bo genom sin ande”. (Ef 2:22; se Ef 4:16, där Paulus använder samma uttryck, ”harmoniskt sammanfogad”, när han liknar den kristna församlingen vid en kropp.)

ett heligt tempel för Jehova: Den kristna församlingen betraktas som ett hus eller ett tempel som är byggt på den grund som apostlarna och profeterna utgör och med Kristus som grundhörnsten. (Ef 2:20) I Ef 2:19, 22 beskrivs församlingen som ”Guds familj” och ”en plats där Gud kan bo genom sin ande”. Paulus använder en liknande formulering i sina brev till de kristna i Korinth. (2Kor 6:16; se studienoter till 1Kor 3:16; 6:19; läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; Ef 2:21.)

er kropp är ett tempel: De smorda kristna har som grupp betraktade en särskild plats i Jehovas avsikt. Det grekiska pronomenet för ”er” står i plural, så det är inte bara en enda persons kropp i församlingen som utgör templet. (1Kor 10:17) I Bibeln används ordet ”tempel” ofta på ett bildligt sätt, och ibland syftar det på människor. Jesus använde ordet om sig själv i Joh 2:19, och i Skrifterna var det förutsagt att han skulle vara ”huvudhörnstenen” i en andlig byggnad. (Ps 118:22; Jes 28:16, 17; Apg 4:10, 11) Paulus och Petrus gör liknande jämförelser med Jesus och hans efterföljare i 1Kor 3:16, 17; Ef 2:20–22 och 1Pe 2:6, 7.

ni är Guds tempel: Det här är ett av flera ställen i Bibeln där människor liknas vid tempel. Jesus liknar sig själv vid ett tempel i Joh 2:19, och i Skrifterna var det förutsagt att han skulle vara ”huvudhörnstenen” i en andlig byggnad. (Ps 118:22; Jes 28:16, 17; Apg 4:10, 11) Det grekiska verb som används i uttrycket ”ni är Guds tempel” står i andra person plural, och det visar att hela församlingen är ”Guds tempel”, där ”Guds ande bor”. De här smorda kristna, som tjänar som underpräster, utgör ”Guds byggnad” (1Kor 3:9; se studienot), och vers 17 framhåller att detta andliga tempel är heligt och innehåller en varning till alla som försöker göra det orent. I Ef 2:20–22 och 1Pe 2:6, 7 använder Paulus och Petrus liknande bildspråk om Jesus och hans efterföljare.