VARJE år reser mer än sex miljoner människor till en avlägsen cederskog i Japan. Målet är helgedomen i Ise, där man har tillbett den shintoistiska solgudinnan Amaterasu i omkring två tusen år. Besökarna tvättar händerna och munnen för att rena sig. Sedan ställer de sig framför helgedomens haiden (hall för tillbedjan) och utför en ritual: de bugar sig, klappar händerna och ber till gudinnan. * Shintoismen tillåter att anhängarna utövar andra religioner. Och därför samlas både kristna, buddhister och andra religiösa vid den här helgedomen för att utföra shintoistiska ritualer.

Flera av världsreligionerna har helgedomar, * och miljontals människor vallfärdar till dem. I kristna länder finns det mängder av kyrkor och helgedomar som är tillägnade Jesus, Maria eller helgon. Andra har byggts på platser där det finns reliker eller där mirakel och bibliska händelser sägs ha inträffat. Många besöker sådana platser för att be, eftersom de tror att det ökar deras chanser att få bönesvar. Andra gör pilgrimsfärder till helgedomar för att visa sin starka tro.

Är det mer sannolikt att Gud hör och besvarar böner som frambärs vid en helgedom? Uppskattar Gud att man vallfärdar till sådana platser? Ska kristna över huvud taget tillbe vid helgedomar? Svaren på de frågorna kommer att klargöra två saker: 1) hur vi ska se på helgedomar och 2) hur Gud vill att vi ska tillbe honom.

Ett samtal mellan Jesus och en samarisk kvinna visar hur Gud ser på tillbedjan vid heliga platser eller helgedomar. Jesus var på väg genom Samarien och tog en paus vid en brunn i närheten av Sykar. Han började prata med en kvinna som var där för att hämta vatten. Under samtalets gång påpekade hon en stor religiös skillnad mellan judarna och samarierna. ”Våra förfäder tillbad på det här berget”, sa hon, ”men ni säger att den plats där man bör tillbe finns i Jerusalem.” (Johannes 4:5–9, 20)

Berget hon pratade om var Gerissim, som låg ungefär 5 mil norr om Jerusalem. På det berget hade det tidigare legat ett tempel där samarierna firade påsken och andra högtider. Men Jesus valde att inte stanna upp vid den här känsliga frågan, utan sa: ”Tro mig, kvinna: Den stund kommer då det varken är på det här berget eller  i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.” (Johannes 4:21) Det var verkligen en intressant kommentar, framför allt eftersom den kom från en jude. Varför skulle man sluta tillbe Gud i templet i Jerusalem?

Jesus fortsatte: ”Den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom.” (Johannes 4:23) Templet i Jerusalem hade i flera hundra år varit judarnas viktigaste religiösa plats. De åkte dit tre gånger om året för att frambära offer åt sin Gud, Jehova. (2 Moseboken 23:14–17) Men Jesus sa att allt det här skulle ändras och att ”de sanna tillbedjarna” i stället skulle tillbe Gud med ”ande och sanning”.

Det judiska templet var något man kunde ta på, en konkret byggnad på en specifik geografisk plats. Men det är annorlunda med ande och sanning. Det är inget man kan ta på eller begränsa till en särskild plats. Så Jesus sa alltså att sann kristendom inte skulle vara beroende av, eller kretsa kring, någon särskild byggnad eller plats – varken berget Gerissim, templet i Jerusalem eller något annat.

När Jesus pratade med den samariska kvinnan nämnde han att man snart skulle börja tillbe Gud på ett nytt sätt. Men när? Det inträffade när Jesus dog. Då satte han punkt för den judiska formen av tillbedjan som var grundad på Moses lag. (Romarna 10:4) Jesus sa också att ”den [tiden] är här nu”. Varför kunde han säga så? För att han var Messias, och han hade redan börjat samla in lärjungar som skulle tillbe på ett helt annat sätt. Han fortsatte med att säga: ”Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” (Johannes 4:24) Vad innebär det då att tillbe med ande och sanning?

Att tillbe med ande innebär att låta sig ledas av Guds heliga ande, som bland annat hjälper oss att förstå Bibeln. (1 Korinthierna 2:9–12) Och för att kunna tillbe med sanning måste man ha en korrekt förståelse av Bibelns läror. Det viktiga när vi tillber Gud är alltså inte att vi befinner oss på en särskild plats. Gud godkänner  vår tillbedjan när den stämmer överens med sanningen i Bibeln och är vägledd av den heliga anden.

Hur ska man som kristen se på pilgrimsfärder och tillbedjan vid helgedomar? Vi kan dra slutsatsen att man inte kan komma närmare Gud på det sättet. Hur vet vi det? Först och främst sa Jesus att sanna tillbedjare skulle tillbe Gud med ande och sanning, och inte på någon helig plats. Ett annat skäl är Guds syn på avgudadyrkan, som innefattar användning av bilder och ikoner när man tillber Gud. Bibeln säger: ”Fly från avgudadyrkan” och ”Var på er vakt mot avgudarna”. (1 Korinthierna 10:14; 1 Johannes 5:21; 2 Moseboken 20:4, 5) Helgedomar är per definition platser som anses vara heliga, och de uppmuntrar i allra högsta grad till bilddyrkan. Det gör att sanna kristna aldrig skulle vilja tillbe vid en helgedom.

Det här betyder inte att Bibeln förbjuder att man har en särskild plats för bön, studium och eftertanke. En värdig och välordnad möteslokal är en bra plats för att resonera och lära sig mer om andliga ämnen. Det är inte heller fel att ha en gravsten till minne av någon man älskar. Men kan man se sådana platser som heliga? Bör man vörda bilder och reliker där? Nej, det skulle gå stick i stäv med det Jesus sa.

Så du behöver inte be vid en helgedom för att Gud ska höra dig. Och han kommer inte heller att ge dig större välsignelser för att du gör pilgrimsfärder. I Bibeln står det att Jehova Gud är ”Herre över himmel och jord, [och] han bor inte i tempel gjorda med händer”. Betyder det att han håller en viss distans till oss? Nej, han kan höra våra böner var vi än är eftersom han ”inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apostlagärningarna 17:24–27)