Samarien: Samarien var det romerska område som Jesus färdades genom ett antal gånger och där lärjungarna senare förkunnade det kristna budskapet. Man känner i dag inte till de exakta gränserna för området, men det låg mellan Galileen i norr och Judeen i söder och sträckte sig från Jordan i öster till Medelhavets kustslätter. Det omfattade i huvudsak de områden som en gång hade tillhört Efraims stam och halva Manasses stam (väster om Jordan). Jesus gick då och då genom Samarien på väg till och från Jerusalem. (Joh 4:3–6; Lu 9:51, 52; 17:11) Men han sa till sina apostlar att inte predika i samariska städer eftersom deras främsta uppgift var att gå till ”de förlorade fåren bland Israels folk”, dvs. judarna. (Mt 10:5, 6) Men den begränsningen gällde bara en kort tid. Precis innan Jesus steg upp till himlen sa han till sina lärjungar att de skulle predika de goda nyheterna i ”Samarien” och ”till jordens yttersta ände”. (Apg 1:8, 9) När det bröt ut förföljelse i Jerusalem började därför lärjungarna, särskilt Filippus, att förkunna i Samarien. Petrus och Johannes skickades senare dit så att samarierna kunde få helig ande. (Apg 8:1–17, 25; 9:31; 15:3)

Sykar: En stad i Samarien som har identifierats med byn Askar. Askar ligger nära det nutida Nabulus (Nablus) och ca 1 km nordöst om Sikem och 700 m nordnordöst om Jakobs brunn. (Se Tillägg B6 och B10.) En del menar att staden Sykar är identisk med Sikem, vilket de grundar på vad några tidiga icke-bibliska skribenter skriver och på att Codex Syrus Sinaiticus har läsarten ”Sykem”. Men de bästa grekiska handskrifterna stöder läsarten ”Sykar”, och arkeologer har funnit att platsen där Sikem låg (Tall al-Balata) inte var bebodd vid den här tiden.

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

Jakobs brunn: Platsen anses motsvara Bir Yaqub (Beer Yaaqov), som ligger 2,5 km sydöst om Nabulus (Nablus), inte långt från Tall al-Balata, där Sikem låg. Jakobs brunn är djup, och vattennivån stiger aldrig ända upp. När brunnen mättes på 1800-talet var den 23 m djup. Det ligger en del stenar och annat på botten, så brunnen kan mycket väl ha varit djupare förr i tiden. (Joh 4:11) Eftersom den vanligtvis är torr från slutet av maj tills höstregnen kommer, menar somliga att den bara samlar upp regnvatten och vatten som tränger igenom marken. Andra däremot tror att den också får vatten från en källåder och att den därför kan kallas en källa. (Se studienot till brunnen i den här versen.) Bibeln säger inte uttryckligen att det var Jakob som grävde brunnen, men den nämner att han ägde ett stycke mark i detta område. (1Mo 33:18–20; Jos 24:32) Det är troligt att Jakob grävde eller lät gräva brunnen, kanske för att skaffa vatten till sitt stora hushåll och sina stora hjordar. Han kunde på så sätt undvika problem med grannarna, som utan tvivel redan ägde de övriga vattenkällorna i området. Eller så kanske han behövde en ny vattentäkt när andra brunnar i området sinade.

trött: Det här är enda gången i Bibeln som det sägs att Jesus var trött. Detta var omkring kl. 12 på dagen, och på förmiddagen hade Jesus troligen gjort vandringen från Jordandalen i Judeen till Sykar i Samarien, en stigning på nästan 900 m. (Joh 4:3–5; se Tillägg A7.)

brunnen: Eller ”källan”. I det här avsnittet används två olika grekiska ord för att beskriva Jakobs brunn i Sykar. Det grekiska ordet pēgẹ̄ förekommer två gånger i den här versen och har återgetts med ”brunn”. Ordet betecknar ofta en källa, och Jakobs brunn kan ha fått sitt vatten från en källa. I Jak 3:11 används ordet om en bokstavlig källa, och i Joh 4:14 används det i bildlig bemärkelse, och där har det återgetts med ”källa”. I Joh 4:12 används det grekiska ordet frẹar om Jakobs brunn, och det ordet kan syfta på en brunn eller en cistern. (1Sa 19:22, Septuaginta; Lu 14:5; Upp 9:1) Källor försåg ofta brunnar med vatten, och det kan förklara varför orden ”brunn” och ”källa” kan användas synonymt. Det hände att man rensade källor från slam och dy och gjorde dem djupare. (Se studienot till Jakobs brunn i den här versen.)

omkring sjätte timmen: Dvs. ca kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

Judar vill nämligen inte ha med samarier att göra: Första gången Bibeln nämner samarier syftar det på de judar som bodde i tiostammarsriket innan det invaderades av assyrierna. (2Ku 17:29) Denna grupp började bryta sig loss från de övriga judarna redan när Jerobeam införde avgudadyrkan i tiostammarsriket Israel. (1Ku 12:26–30) Efter assyriernas erövring kom benämningen samarier att användas om avkomlingarna till invånarna som var kvar i området och om avkomlingarna till dem som fördes dit för att befolka det. Även om samarierna själva menade att de endast härstammade från stammarna Manasse och Efraim, var det utan tvekan några som hade blandad härkomst. Bibeln visar att den blandade befolkningen bidrog till att tillbedjan i Samarien blev ännu mer avfällig. (2Ku 17:24–41) När judarna kom tillbaka från landsflykten i Babylon hävdade samarierna att de tillbad Jehova, men de motarbetade återuppbyggandet av templet och stadsmurarna i Jerusalem. Med tiden (kanske på 300-talet f.v.t.) byggde de ett eget tempel på berget Gerissim. Detta tempel ödelades av judarna 128 f.v.t., men samarierna fortsatte att tillbe på det berget. Under det första århundradet bodde de i det romerska området Samarien, som låg mellan Judeen och Galileen. De godtog bara de fem Moseböckerna och möjligen även Josuas bok, men de ändrade i vissa verser för att få det att framstå som att Skrifterna gav stöd för ett tempel på berget Gerissim. På Jesus tid använde man benämningen ”samarier” både som ett etniskt och ett religiöst begrepp, och judarna såg ner på samarierna. (Joh 8:48)

... att göra: Kommentaren i parentesen saknas i vissa handskrifter, men den har starkt stöd i flera tidiga, väl ansedda handskrifter.

levande vatten: Det här grekiska uttrycket används i bokstavlig bemärkelse om rinnande vatten, källvatten eller sötvatten från en vattenkälla. Motsatsen är stillastående vatten som finns i en cistern. Det hebreiska uttryck som är översatt med ”friskt vatten” i 3Mo 14:5 betyder ordagrant ”levande vatten”. I Jer 2:13 och 17:13 beskrivs Jehova som ”källan med levande [eller ”livgivande”] vatten”, dvs. livgivande symboliskt vatten. När Jesus talade med den samariska kvinnan använde han uttrycket ”levande vatten” bildligt, men det verkar som att hon till en början tog orden bokstavligt. (Joh 4:11; se studienot till Joh 4:14.)

det vatten som jag ger honom: Orden ”vatten” och ”källa” används här i bildlig bemärkelse. Tidigare i samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan hade han talat om ”levande vatten”. (Se studienot till Joh 4:10.) Han fortsätter med att förklara att när han ger vatten till någon blir det en källa med vatten som ger evigt liv. I Bibeln används vatten som en symbol för det Gud gör för att ge mänskligheten fullkomligt liv igen. En viktig del i det bildliga vattnet är Jesus lösenoffer. I det här sammanhanget fokuserar Jesus på de andliga förmåner som man får av att lyssna till honom och bli hans efterföljare. När man ”lär känna” Jehova och Jesus och handlar i enlighet med sin tro kan man få evigt liv. (Joh 17:3) Jesus sa att om man tar emot det här bildliga vattnet, så blir det en källa med livgivande välsignelser som flödar fram. Dessutom vill man att andra också ska få del av ”livets vatten”. (Upp 21:6; 22:1, 17; se studienot till Joh 7:38.)

brunnen är djup: Se studienot till Joh 4:6.

Jakobs brunn: Platsen anses motsvara Bir Yaqub (Beer Yaaqov), som ligger 2,5 km sydöst om Nabulus (Nablus), inte långt från Tall al-Balata, där Sikem låg. Jakobs brunn är djup, och vattennivån stiger aldrig ända upp. När brunnen mättes på 1800-talet var den 23 m djup. Det ligger en del stenar och annat på botten, så brunnen kan mycket väl ha varit djupare förr i tiden. (Joh 4:11) Eftersom den vanligtvis är torr från slutet av maj tills höstregnen kommer, menar somliga att den bara samlar upp regnvatten och vatten som tränger igenom marken. Andra däremot tror att den också får vatten från en källåder och att den därför kan kallas en källa. (Se studienot till brunnen i den här versen.) Bibeln säger inte uttryckligen att det var Jakob som grävde brunnen, men den nämner att han ägde ett stycke mark i detta område. (1Mo 33:18–20; Jos 24:32) Det är troligt att Jakob grävde eller lät gräva brunnen, kanske för att skaffa vatten till sitt stora hushåll och sina stora hjordar. Han kunde på så sätt undvika problem med grannarna, som utan tvivel redan ägde de övriga vattenkällorna i området. Eller så kanske han behövde en ny vattentäkt när andra brunnar i området sinade.

vår förfader Jakob: Samarierna menade att de var avkomlingar till Jakob genom Josef, något som de flesta judar på den tiden antagligen inte höll med om. En del judar ville i stället betona att samarierna var avkomlingar till utlänningar och benämnde dem med det hebreiska ordet för ”kuteer”, dvs. folk från Kut (eller Kuta). Både Kut och Kuta betecknar den ursprungliga hemorten för ett folk som den assyriske kungen deporterade till städerna i Samaria sedan invånarna i det norra riket, Israel, hade förts i landsflykt 740 f.v.t. Den här platsen låg förmodligen omkring 50 km nordöst om Babylon. (2Ku 17:23, 24, 30)

det vatten som jag ger honom: Orden ”vatten” och ”källa” används här i bildlig bemärkelse. Tidigare i samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan hade han talat om ”levande vatten”. (Se studienot till Joh 4:10.) Han fortsätter med att förklara att när han ger vatten till någon blir det en källa med vatten som ger evigt liv. I Bibeln används vatten som en symbol för det Gud gör för att ge mänskligheten fullkomligt liv igen. En viktig del i det bildliga vattnet är Jesus lösenoffer. I det här sammanhanget fokuserar Jesus på de andliga förmåner som man får av att lyssna till honom och bli hans efterföljare. När man ”lär känna” Jehova och Jesus och handlar i enlighet med sin tro kan man få evigt liv. (Joh 17:3) Jesus sa att om man tar emot det här bildliga vattnet, så blir det en källa med livgivande välsignelser som flödar fram. Dessutom vill man att andra också ska få del av ”livets vatten”. (Upp 21:6; 22:1, 17; se studienot till Joh 7:38.)

strömma levande vatten: Jesus kan här ha anspelat på något man brukade göra under lövhyddohögtiden. Man brukade då hämta vatten från Siloamdammen och hälla det tillsammans med vin ur ett guldkärl på altaret vid tiden för morgonoffret. (Se studienot till Joh 7:2; Ordförklaringar under ”Lövhyddohögtiden” och Tillägg B15.) Denna sedvänja nämns inte i de hebreiska skrifterna, utan tillkom senare. Enligt de flesta forskare gjorde man detta på högtidens sju dagar, men inte på den åttonde dagen, som var en högtidlig sammankomst. På första dagen under högtiden, som var en sabbat, använde prästen vatten som hade burits till templet från Siloam dagen innan. De följande dagarna gick prästen till Siloamdammen med en kanna av guld för att hämta vatten. Han beräknade tiden så att han kom tillbaka från Siloam med vattnet precis när prästerna i templet skulle lägga offerstyckena på altaret. När han passerade Vattenporten och kom in på prästernas förgård blev hans ankomst kungjord med tre trumpetstötar från prästernas trumpeter. Vattnet hälldes sedan i ett kar och leddes vidare till foten av altaret. Samtidigt hälldes också vin i ett kar. Därefter sjöngs Hallelpsalmerna (Ps 113–118) till ackompanjemang av tempelorkestern, samtidigt som tillbedjare viftade med sina palmkvistar mot altaret. Denna ceremoni kan ha påmint de glada högtidsfirarna om Jesajas profetiska ord: ”Under jubel ska ni hämta upp vatten ur räddningens källor.” (Jes 12:3)

levande vatten: Det här grekiska uttrycket används i bokstavlig bemärkelse om rinnande vatten, källvatten eller sötvatten från en vattenkälla. Motsatsen är stillastående vatten som finns i en cistern. Det hebreiska uttryck som är översatt med ”friskt vatten” i 3Mo 14:5 betyder ordagrant ”levande vatten”. I Jer 2:13 och 17:13 beskrivs Jehova som ”källan med levande [eller ”livgivande”] vatten”, dvs. livgivande symboliskt vatten. När Jesus talade med den samariska kvinnan använde han uttrycket ”levande vatten” bildligt, men det verkar som att hon till en början tog orden bokstavligt. (Joh 4:11; se studienot till Joh 4:14.)

det här berget: Dvs. berget Gerissim. (Se Tillägg B10.) Gerissim nämns fyra gånger i de hebreiska skrifterna. (5Mo 11:29; 27:12; Jos 8:33; Dom 9:7) Samarierna byggde ett konkurrerande tempel på detta berg, möjligen på 300-talet f.v.t., och judarna ödelade det 128 f.v.t. Samarierna godtog bara de fem Moseböckerna och möjligen även Josuas bok, men bara sin egen reviderade utgåva av dessa böcker, som kallas den samaritanska Pentateuken. Den var skriven med deras egna bokstäver, som hade utvecklats från gammalhebreiska bokstäver. Texten skiljer sig från den masoretiska texten på omkring 6 000 ställen. De flesta avvikelser är obetydliga, men det finns några mer väsentliga. I till exempel 5Mo 27:4 har namnet på den plats där Moses lag skulle skrivas på putsade stenar bytts ut från ”berget Ebal” till ”berget Gerissim”. (5Mo 27:8) Denna ändring beror naturligtvis på att man ville ge stöd åt tron på att Gerissim var Guds heliga berg.

räddningen börjar med judarna: Eller ”räddningen kommer från judarna”. Det Jesus säger kan knytas till att judarna hade blivit anförtrodda Guds ord, den sanna tillbedjan och sanningen som kan leda till räddning. (Rom 3:1, 2) De var också det utvalda folk som Messias skulle komma från. Han var den ”avkomma” som Gud hade lovat Abraham. (1Mo 22:18; Gal 3:16) När Jesus talade med den samariska kvinnan var det bara genom judarna som man kunde få reda på sanningen om Gud, vad han krävde och detaljer om Messias. Israel var fortfarande den kanal som Jehova använde, och de som ville tjäna honom var tvungna att göra det tillsammans med hans utvalda nation.

Gud är en ande: Det grekiska ordet pneuma används här i betydelsen en andevarelse. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.) Bibeln visar att Gud, den upphöjde Jesus och änglarna är andar. (1Kor 15:45; 2Kor 3:17; Heb 1:14) Andevärlden skiljer sig från den fysiska världen, och människor kan inte se andarna. Andevarelser har ”en andlig kropp”, som vida överträffar en fysisk kropp. (1Kor 15:44; Joh 1:18) Flera bibelskribenter säger att Gud har ett ansikte, ögon, öron, händer osv., och syftet med sådana bildspråk är att vi ska förstå hur Gud är. Bibeln visar klart och tydligt att Gud har en personlighet. Han lever på en plats som är utanför den fysiska världen, och därför kunde Kristus säga att han skulle gå till Fadern. (Joh 16:28) I Heb 9:24 sägs det att Kristus ”gick in i själva himlen, så att han ... kan träda fram inför Gud för vår skull”.

tillbe med ande: Eller ”tillbe i överensstämmelse med ande”. Som det framgår av Ordförklaringar under ”Ande” har det grekiska ordet pneuma en rad betydelser. Det kan bland annat användas om Guds verksamma kraft, eller heliga ande, och om den drivkraft som får en människa att säga eller göra något, dvs. hennes läggning. Något gemensamt för de olika betydelserna av ordet ”ande” är att alla syftar på något osynligt. Jesus förklarade i Joh 4:21 att man inte skulle tillbe Fadern på en viss fysisk plats, t.ex. på berget Gerissim i Samarien eller i templet i Jerusalem. Gud är inte en fysisk varelse, och man kan varken se eller ta på honom, och tillbedjan av honom skulle därför inte längre kretsa kring ett fysiskt tempel eller ett berg. I andra bibelverser visar Jesus att man behöver vägledas av Guds heliga ande, som också kallas en ”hjälpare”, för att kunna tillbe Gud på rätt sätt. (Joh 14:16, 17; 16:13) Uttrycket ”tillbe med ande” syftar därför tydligtvis på att vara vägledd av den heliga anden när man tillber Gud. Det hjälper en människa att rätta sig efter Guds sätt att tänka när hon studerar och tillämpar hans ord. Jesus ord om att tillbe Gud ”med ande” inbegriper alltså mycket mer än att bara vara uppriktig och entusiastisk över att tjäna Gud.

tillbe med ... sanning: Eller ”tillbe i överensstämmelse med ... sanning”. Gud godkänner inte tillbedjan som bygger på fantasier, myter eller lögner. Den måste stämma med fakta och vara i överensstämmelse med ”sanningen” om honom och hans avsikter som han har uppenbarat i Bibeln. (Joh 17:17) Sådan tillbedjan måste stämma med de ”verkligheter som man inte kan se” men som det står om i Bibeln. (Heb 9:24; 11:1; se också studienot till tillbe med ande i den här versen.)

Kristus: Denna titel härleds från det grekiska ordet Christọs och motsvarar titeln ”Messias” (från det hebreiska mashịach), och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. Styresmän på Bibelns tid förordnades genom att bli smorda med olja.

Jag vet att Messias ska komma: Samarierna godtog bara de fem Moseböckerna, nu kända som Pentateuken. De förkastade de övriga böckerna i de hebreiska skrifterna, möjligen med undantag av Josuas bok. Men eftersom de erkände Moseböckerna såg de fram emot att Messias skulle komma, en profet som skulle vara större än Mose. (5Mo 18:18, 19)

Messias: Det grekiska ordet Messịas (en transkriberad form av det hebreiska ordet mashịach) förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna (här och i Joh 1:41). Mashịach kommer från ett hebreiskt verb, mashạch, som betyder ”bestryka och gnida in (med vätska)” och ”smörja”. (2Mo 29:2, 7) På Bibelns tid blev präster, härskare och profeter ceremoniellt smorda med olja. (3Mo 4:3; 1Sa 16:3, 12, 13; 1Ku 19:16) Titeln Kristus (Christọs) förekommer mer än 500 gånger i den grekiska grundtexten till de kristna grekiska skrifterna och motsvarar titeln ”Messias”. Båda dessa titlar betyder ”den smorde”. (Se studienot till Mt 1:1.)

Det är jag: Ordagrant ”Jag är”. Grekiska: egọ̄ eimi. En del menar att detta är en anspelning på ordalydelsen i 2Mo 3:14 i Septuaginta och använder det som argument för att Jesus skulle vara Gud. Men ordalydelsen i 2Mo 3:14 (Egọ̄ eimi ho ōn, ”Jag är den Varande”, ”Jag är den Existerande”) skiljer sig från ordalydelsen i Joh 4:26. I Septuaginta används uttrycket egọ̄ eimi dessutom som en översättning av uttalanden av Abraham, Elieser, Jakob, David och andra. (1Mo 15:2; 23:4; 24:34; 30:2; 1Kr 21:17) Och i de kristna grekiska skrifterna är det inte bara uttalanden av Jesus som återges med frasen egọ̄ eimi. Den används till exempel i Joh 9:9 för att återge vad en man som Jesus hade botat sa. Den betyder kort och gott: ”Det är jag.” Andra som använder dessa ord är bland annat ängeln Gabriel, Petrus och Paulus. (Lu 1:19; Apg 10:21; 22:3) Det säger sig självt att dessa uttalanden inte är någon anspelning på 2Mo 3:14. En jämförelse mellan parallellskildringarna i de synoptiska evangelierna visar att frasen egọ̄ eimi (ordagrant ”jag är”) i Mk 13:6 och Lu 21:8 är ett kortare sätt att säga egọ̄ eimi ho Christọs (ordagrant ”jag är Kristus”) i Mt 24:5.

Det är jag, den som du pratar med: Det här är tydligtvis första gången som Jesus säger rent ut att han är Messias, eller Kristus. Och det säger han till en kvinna som inte ens är judinna, utan samarier. (Joh 4:9, 25) De flesta judar föraktade samarier och ville inte ens hälsa på dem, och många judiska män såg ner på kvinnor. Jesus hedrade även andra kvinnor på liknande sätt, till exempel när han lät några kvinnor vara de första som blev vittnen till att han hade uppstått. (Mt 28:9, 10)

talade med en kvinna: Stick i stäv med andan i Moses lag skulle män enligt judisk tradition helst inte tala med en kvinna offentligt. Det verkar som att det var den allmänna åsikten på Jesus tid. Det kan förklara varför till och med lärjungarna ”blev förvånade” när de såg att Jesus talade med en samarisk kvinna. Enligt Talmud gav forntida rabbier rådet att en skriftlärd ”inte skulle tala med en kvinna på gatan”. Och enligt Mishna sa en rabbi: ”Tala inte mycket med kvinnor. ... Den som talar mycket med kvinnor drar olycka över sig och försummar studiet av Lagen och kommer till slut att ärva Gehenna.” (Abot 1:5)

det är fyra månader kvar till skörden: Kornskörden började bärgas i den judiska månaden nisan (mars/april) och sammanföll ofta med påsken. (Se Tillägg B15.) Om man räknar fyra månader bakåt får man fram att Jesus sa detta i månaden kislev (november/december). Det var den tiden på året då regnet tilltog och vädret började bli kallare. När Jesus sa att skörden redan var i gång syftade han tydligtvis på en symbolisk skörd, ett insamlande av människor, och inte en bokstavlig skörd. (Joh 4:36)

vita: Dvs. mogna. Det grekiska ordet leukọs betecknar färgen vit och flera olika ljusa nyanser, till exempel ljusgult. Färgen visade att skörden var mogen och redo att bärgas. Men Jesus säger att det var ”fyra månader kvar till skörden”, och då var antagligen de omgivande fälten gröna eftersom plantorna precis hade skjutit upp ur marken. Så när Jesus sa att fälten var redo för skörd syftade han utan tvekan på en andlig skörd, inte en bokstavlig. En del forskare menar att Jesus avsåg en grupp samarier som närmade sig när han uppmanade sina åhörare att se på fälten. I så fall skulle hans kommentar om att fälten var ”vita” ha kunnat anspela på de vita kläder som samarierna kan ha haft på sig. Eller så kan det helt enkelt ha varit ett bildligt uttryck för att samarierna var redo att ta emot budskapet. (Joh 4:28–30)

Många av samarierna ... började tro på honom: Resultatet av Jesus samtal med den samariska kvinnan var uppenbart. På grund av hennes vittnesmål började många samarier tro på Jesus. Den andliga skörden började bland judarna, men snart skulle en ännu större skörd som innefattade även samarierna sätta i gång, som den inspirerade berättelsen visar. Att Jesus predikade för den samariska kvinnan utgjorde utan tvivel grunden till att många av samarierna tog till sig av budskapet när Filippus predikade. (Joh 4:34–36; Apg 1:8; 8:1, 14–17)

Guds lamm: Sedan Jesus hade blivit döpt och blivit frestad av djävulen i vildmarken introducerade Johannes döparen honom som ”Guds lamm”. Detta uttryck förekommer bara här och i Joh 1:36. (Se Tillägg A7.) Det är lämpligt att likna Jesus vid ett lamm. Gång på gång sägs det i Bibeln att man offrade får för att få förlåtelse för synder och kunna närma sig Gud. Detta pekade fram emot att Jesus skulle offra sitt fullkomliga människoliv för mänskligheten. Uttrycket ”Guds lamm” kan anspela på flera avsnitt i de inspirerade skrifterna. Johannes döparen var väl insatt i de hebreiska skrifterna, och han kan mycket väl ha haft ett eller flera av följande offerdjur i tankarna: den bagge som Abraham offrade i stället för sin son Isak (1Mo 22:13), det påskalamm som israeliterna slaktade i Egypten för att kunna bli räddade (2Mo 12:1–13) eller det bagglamm som offrades på Guds altare i Jerusalem varje morgon och kväll (2Mo 29:38–42). Johannes kan också ha tänkt på Jesajas profetia, där Jehova talar om sin ”tjänare” som ”fördes bort som ett får för att slaktas”. (Jes 52:13; 53:5, 7, 11) När aposteln Paulus skrev sitt första brev till korinthierna talade han om Jesus som ”vårt påskalamm”. (1Kor 5:7) Aposteln Petrus skrev om ”Kristus dyrbara blod”, som var som ”blodet från ett lamm utan fel eller defekter”. (1Pe 1:19) Och i Uppenbarelseboken omtalas den uppväckte Jesus mer än 25 gånger som ”lammet”. (Några exempel finns i Upp 5:8; 6:1; 7:9; 12:11; 13:8; 14:1; 15:3; 17:14; 19:7; 21:9; 22:1.)

världens räddare: Det här uttrycket förekommer bara här och i 1Jo 4:14 och visar att Jesus skulle rädda troende individer från människovärlden från synd. (Se studienoter till Joh 1:29; 3:17.)

världens: I grekiska icke-religiösa skrifter i allmänhet och i Bibeln i synnerhet är det grekiska ordet kọsmos nära förknippat med mänskligheten. I det här sammanhanget samt i Joh 3:16 syftar kọsmos på hela människovärlden, som är behäftad med synd, dvs. den synd som är ett arv från Adam.

döma: Eller ”fördöma”. Jehova sände inte sin son för att avkunna en hård dom över världen, dvs. människovärlden. Han sände Jesus på ett kärleksfullt uppdrag för att rädda dem som visade tro. (Joh 3:16; 2Pe 3:9)

i sitt eget land: Ordagrant ”på sin fars plats”. Det grekiska ord som här har återgetts med ”land” har översatts med ”hemtrakt” i Mt 13:54 och Mk 6:1 och med ”hemstad” i Lu 4:24, och i dessa tre fall syftar det på Jesus hemstad, Nasaret. Men i det här sammanhanget verkar det syfta på hela Galileen. (Joh 4:43)

Kana i Galileen ... Kapernaum: Vägen mellan Kana (Khirbat Qana) och Kapernaum är ca 40 km. (Se studienot till Joh 2:1.)

En kunglig ämbetsman: Eller ”En man i kungens tjänst”. Det grekiska ordet basilikọs avser någon som var förknippad med kungen (basileus), antingen genom familjeband eller genom arbetet. Här syftar det troligen på en kunglig ämbetsman, eller hovman, som arbetade för Herodes Antipas. Herodes var tetrark över Galileen, men i dagligt tal omnämndes han som ”kung”. (Se studienoter till Mt 14:9; Mk 6:14.)

Kung Herodes: Dvs. Herodes Antipas, Herodes den stores son. (Se Ordförklaringar under ”Herodes”.) Matteus och Lukas använde Antipas officiella romerska titel, ”tetrark”, eller ”landsdelshärskare”. (Se studienoter till Mt 14:1; Lu 3:1.) Han var tetrark över Galileen och Pereen. I dagligt tal omtalades han som ”kung”. Matteus använder den titeln en gång (Mt 14:9), och det är den enda titel som Markus använder om Herodes (Mk 6:22, 25, 26, 27).

Kungen: Herodes Antipas officiella romerska titel var ”tetrark”, som det framgår av studienoten till Mt 14:1. Men i dagligt tal omtalades han som ”kung”.

Kana: Namnet kommer förmodligen från det hebreiska ordet qanẹh, ”vass(rör)”. Kana kan därför betyda ”plats med vassrör”. Det är bara Johannes som nämner den här staden, och han kallar den alltid för Kana i Galileen (Joh 2:11; 4:46; 21:2), förmodligen för att skilja den från Kana (hebreiska: Qanạh) i Asers område (Jos 19:24, 28). Många forskare menar att Kana i Galileen låg vid Khirbat Qana. Där finns det ruiner av en gammal by uppe på en höjd i norra änden av en dal som heter Bet Netofa (al-Battuf), ca 13 km norr om Nasaret. På arabiska kallas platsen fortfarande för Qana al-Jalil, som betyder Kana i Galileen. På en sank slätt i närheten finns det mycket vass, och det gör namnet Kana mycket passande. Här har man hittat rester av gamla cisterner och vad man tror är ruiner av en synagoga (daterad till slutet av det första århundradet eller till det andra århundradet v.t.). Man har också hittat lerskärvor och mynt som man tror är från det första århundradet v.t. Enligt den kyrkliga traditionen identifieras Kana med Kafr Kanna, en stad som ligger 6,5 km nordöst om Nasaret. Den uppfattningen kommer möjligen av att Kafr Kanna är lätt att nå för pilgrimer från Nasaret. Men språkligt sett verkar det inte finnas något som talar för att staden ska förbindas med det Kana i Galileen som nämns i Bibeln.

komma ner: Dvs. till Kapernaum. Förr i tiden fanns det en väg som gick förbi Khirbat Qana (sannolikt identiskt med Kana i Bibeln; se studienot till Joh 2:1) ner till Galileiska sjön och vidare längs sjön till Kapernaum. Kapernaum låg mer än 200 m under havet, vilket förklarar uttrycket ”komma ner” till Kapernaum.

Kana: Namnet kommer förmodligen från det hebreiska ordet qanẹh, ”vass(rör)”. Kana kan därför betyda ”plats med vassrör”. Det är bara Johannes som nämner den här staden, och han kallar den alltid för Kana i Galileen (Joh 2:11; 4:46; 21:2), förmodligen för att skilja den från Kana (hebreiska: Qanạh) i Asers område (Jos 19:24, 28). Många forskare menar att Kana i Galileen låg vid Khirbat Qana. Där finns det ruiner av en gammal by uppe på en höjd i norra änden av en dal som heter Bet Netofa (al-Battuf), ca 13 km norr om Nasaret. På arabiska kallas platsen fortfarande för Qana al-Jalil, som betyder Kana i Galileen. På en sank slätt i närheten finns det mycket vass, och det gör namnet Kana mycket passande. Här har man hittat rester av gamla cisterner och vad man tror är ruiner av en synagoga (daterad till slutet av det första århundradet eller till det andra århundradet v.t.). Man har också hittat lerskärvor och mynt som man tror är från det första århundradet v.t. Enligt den kyrkliga traditionen identifieras Kana med Kafr Kanna, en stad som ligger 6,5 km nordöst om Nasaret. Den uppfattningen kommer möjligen av att Kafr Kanna är lätt att nå för pilgrimer från Nasaret. Men språkligt sett verkar det inte finnas något som talar för att staden ska förbindas med det Kana i Galileen som nämns i Bibeln.

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

sjunde timmen: Dvs. ca kl. 13. (Se studienot till Mt 20:3.)

det andra underverket: Detta syftar på det andra av två underverk som Jesus utförde i Galileen då han återvände från Judeen. Det första underverket omtalas i Joh 2:11. Jesus utförde flera mäktiga underverk i Jerusalem innan han utförde detta andra underverk i Galileen. (Joh 2:23)