GODA vänner är guld värda, och en varaktig vänskap är inget som kommer av sig själv. Hur kan man rädda vänskapen om den är i farozonen? Vi ska läsa om några personer i Bibeln som var riktigt goda vänner. Men med tiden sattes deras vänskap på prov.

Kung David, som tidigare hade varit herde, hade många bra vänner omkring sig. En som vi kanske spontant tänker på är Jonatan. (1 Sam. 18:1) Men David hade fler vänner, bland annat profeten Natan. Det står inte i Bibeln när de lärde känna varandra. Men vid ett tillfälle anförtrodde sig David åt Natan och berättade att han gärna ville bygga ett hus åt Jehova. Och David måste ha uppskattat Natans synpunkter och förstått att Natan hade Jehovas ande. (2 Sam. 7:2, 3)

Men sedan hände något som hotade deras vänskap. David var otrogen med Batseba och såg till att hennes man, Uria, blev dödad. (2 Sam. 11:2–21) David hade varit lojal mot Jehova i många år och stått upp  för rättvisan. Men så begick han den här fruktansvärda synden! Vad hade hänt med honom? Insåg han inte hur allvarlig synden var? Trodde han att Gud inte skulle märka något?

Hur skulle Natan hantera det här? Skulle han avvakta och låta någon annan ta upp det med kungen? Det fanns ju andra som visste att David hade fått Uria dödad. Så varför skulle Natan behöva lägga sig i och riskera att förstöra deras vänskap? Om han konfronterade David skulle han kanske bli dödad. David hade ju redan låtit döda en oskyldig man.

Men Natan var en representant för Jehova. Han visste att relationen till David aldrig skulle bli densamma om han höll tyst, och dessutom skulle han plågas av sitt samvete. David hade slagit in på en väg som Jehova inte godkände, och han behövde hjälp för att komma på rätt spår igen. Han behövde en riktig vän i det här läget, och Natan var en sådan vän. Hur skulle Natan komma in på ämnet och nå Davids hjärta? Han lade fram Guds budskap med hjälp av en liknelse som väckte herdekänslorna i David. Den hjälpte David att förstå hur allvarligt hans felsteg var och fick honom att göra något åt saken. (2 Sam. 12:1–14)

Vad skulle du göra om du hade en vän som gjorde ett rejält misstag eller begick en allvarlig synd? Du kanske tänker att du skulle förstöra vänskapen om du tog upp det med honom eller henne. Eller så kanske du tänker att det vore ett svek att berätta för äldstebröderna, som faktiskt skulle kunna ge din vän andlig hjälp. Vad hade du gjort?

Gianni, som nämndes tidigare, berättar: ”Jag märkte att det var något som inte stämde. Maurizio var inte lika öppen mot mig som han brukade vara. Jag bestämde mig för att prata med honom, trots att det kändes väldigt svårt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Han visste ju egentligen vad han borde göra. Och han kanske skulle ta det helt fel. Men när jag tänkte på allt vi hade studerat tillsammans, tog jag mig i kragen och pratade med honom. Tidigare hade Maurizio gjort likadant för mig när jag behövde hjälp. Jag ville inte förlora honom som vän. Jag ville hjälpa honom, för han betydde så mycket för mig.”

Maurizio fortsätter: ”Gianni var rak mot mig, och han hade rätt. Jag visste att det inte var hans eller Jehovas fel att jag fick ta konsekvenserna av mina dåliga val. Jag tog emot tillrättavisningen från de äldste, och med tiden kunde jag bygga upp min andlighet igen.”

David hade flera vänner som lojalt stod vid hans sida i svåra tider. En av dem var Husaj, som kallas ”Davids vän” i Bibeln. (2 Sam. 16:16; 1 Krön. 27:33) Husaj stod nära kungen och arbetade vid hovet, och ibland blev han utsänd på hemliga uppdrag.

När Davids son Absalom tog över makten i en statskupp var det många israeliter som ställde sig på Absaloms sida. Davids egen son och andra han litade på hade svikit honom, och han kände sig djupt sårad. Men Husaj var lojal. Han sökte upp David, som hade flytt. Husaj riskerade sitt eget liv och tog emot ett uppdrag som skulle sätta stopp för upproret. Han gjorde det inte bara för att det var hans plikt som tjänsteman vid hovet, utan för att han var en lojal vän. (2 Sam. 15:13–17, 32–37; 16:15–17:16)

Det är inte pliktkänsla eller en särskild uppgift i församlingen som ligger till grund för vänskapen mellan bröder och systrar i dag, och det är verkligen rörande att se. Genom sina handlingar är det som att de  säger: Jag är din vän för att du är viktig för mig, inte för att jag måste.

En broder som heter Federico kan skriva under på det. Hans vän Antonio hjälpte honom att komma igenom en tuff tid i livet. Federico berättar: ”När Antonio flyttade till min församling blev vi vänner nästan direkt. Vi var båda församlingstjänare, och vi trivdes bra tillsammans. Det dröjde inte länge förrän han blev äldste. Så han var inte bara min vän, utan också min andliga förebild.” Efter en tid gjorde Federico ett misstag. Han sökte genast hjälp hos de äldste, men han fick inte längre vara pionjär eller församlingstjänare. Hur reagerade Antonio?

Federico berättar: ”Jag märkte att Antonio förstod precis hur jobbigt jag hade det. Han gjorde sitt bästa för att hjälpa mig känslomässigt. Han var mån om att jag skulle återhämta mig andligen och fanns alltid vid min sida. Han peppade mig att bygga upp min andlighet igen och att inte ge upp.” Antonio berättar: ”Jag såg till att umgås mer med Federico. Jag ville att han skulle känna sig fri att prata med mig om vad som helst, även om sådant som kändes jobbigt.” Efter en tid hade Federico blivit andligt stark igen och kunde bli pionjär och församlingstjänare. Antonio tillägger: ”Även om vi tillhör olika församlingar nu, så är vi bättre vänner än någonsin.”

Hur skulle du känna det om en nära vän vände dig ryggen när du behövde honom som mest? Det är bland det mest sårande man kan vara med om. Skulle du kunna förlåta din vän? Skulle vänskapen någonsin kunna bli som förut?

Tänk på hur det var för Jesus under hans sista dagar på jorden. Han och hans apostlar hade spenderat mycket tid tillsammans och stod varandra nära. Det är inte konstigt att han såg dem som sina vänner. (Joh. 15:15) Men vad hände när Jesus  blev arresterad? Apostlarna flydde hals över huvud. Petrus hade högt och tydligt sagt att han aldrig skulle överge sin herre, men den natten förnekade han att han ens kände Jesus. (Matt. 26:31–33, 56, 69–75)

Jesus var inställd på att möta sitt livs största prövning helt ensam. Trots det hade han orsak att känna sig både sårad och besviken. Men när han träffade sina lärjungar några dagar efter sin uppståndelse märktes ingen besvikelse eller bitterhet. Jesus hade inget behov av att påpeka apostlarnas misstag, till exempel det de hade gjort den natt han blev arresterad.

I stället bekräftade Jesus både Petrus och de andra apostlarna. Han visade att han litade på dem och gav dem i uppdrag att utföra det största undervisningsarbetet i historien. Det var uppenbart att han fortfarande såg dem som sina vänner. Hans omtanke måste ha gjort stort intryck på dem. De tog sig an den uppgift han hade gett dem, och de gjorde verkligen sitt bästa för att aldrig svika honom igen. (Apg. 1:8; Kol. 1:23)

En syster som heter Elvira kommer ihåg en gång när det skar sig mellan henne och hennes vän Giuliana. Hon säger: ”Jag kände mig så dum när Giuliana berättade hur sårad hon hade blivit av det jag hade gjort. Hon hade all rätt att vara arg. Men det som slog mig var att hon först och främst brydde sig om mig och vad mitt beteende kunde ha lett till. Jag kommer alltid att uppskatta att hon inte fokuserade på det jag hade gjort mot henne, utan på vilken skada jag orsakade mig själv. Jag tackade Jehova för att jag hade en vän som brydde sig mer om mig än om sina egna känslor.”

Så hur reagerar en bra vän när vänskapen sätts på prov? Han eller hon är förstående men vågar samtidigt vara rak när det behövs. En sådan vän förlåter andra som Jesus gjorde och är lojal även under svåra tider, precis som Natan och Husaj. Är du en sådan vän?