Gud lovade den trogne Abraham att den framtida ”avkomman” skulle vara en av Abrahams avkomlingar. Genom denna ”avkomma” skulle människor från ”alla jordens nationer” få välsignelser. (1 Moseboken 22:18) Abrahams sonson Jakob flyttade senare till Egypten, där hans familj växte och blev nationen Israel.

Längre fram blev israeliterna slavar under en tyrannisk farao. Gud sände då profeten Mose för att leda dem ut ur landet genom Röda havet, som delades genom ett underverk. Efter det gav Gud dem lagar som skulle ge dem vägledning och beskydd, bland annat de tio budorden. I lagarna ingick att man skulle frambära offer för att få förlåtelse för sina synder. Gud lät Mose berätta för folket att han skulle sända en annan profet till dem, som skulle vara den ”avkomma” som utlovats i Eden.

Mer än 400 år senare lovade Gud kung David att denna ”avkomma” skulle styra över ett rike som skulle bestå för evigt. ”Avkomman” skulle vara Messias, den befriare som Gud utvalt för att rädda mänskligheten och göra jorden till ett paradis.

Genom David och andra profeter avslöjade Gud undan för undan mer om Messias. De förutsade att han skulle vara ödmjuk och god och att orättvisor, hunger och krig skulle få ett slut under hans styre. Alla människor skulle leva i fred med varandra och även med djuren. Sjukdom, lidande och död – som aldrig ingått i Guds avsikt – skulle försvinna, och människor som dött skulle få liv igen på jorden.

Genom profeten Mika förutsade Gud att Messias skulle födas i Betlehem, och Daniel profeterade att han längre fram skulle bli dödad. Men Gud skulle uppväcka Messias från döden och göra honom till kung i himlen. Daniel förutsade också att Messias rike till slut skulle ersätta alla andra regeringar för all framtid. Men kom Messias verkligen som det var förutsagt?

(Grundat på 1 Moseboken, kapitel 22–50, och 2 Moseboken, 5 Moseboken, 2 Samuelsboken, Psalmerna, Jesaja, Daniel, Mika, Sakarja 9:9.)